Jag tycker det är skrämmande att se alla dessa unga föräldrar som under 9 månader har suttit och skrikit ut att de VISST är redo, och de har lagt ner all verksamhet till att festa och springa ute och flaxa.. Som mer eller mindre knappt hinner föda innan det är nedräkning inför första barnfria kvällen/natten och de ses ute i partyvimlet igen.. Som sen blir skitförbannade när man för det på tal.. Har ni ingen ryggrad alls?
Den dagen jag väljer att skaffa barn vill jag vara helt 210% säker på att jag är redo för de uppoffringar som det kräver, jag vill ha pluggat upp lite ämnen, gärna jobbat två-tre år, hunnit resa lite mer, vidgat mina vyer, ha det stabilt ekonomiskt, ha ett helt eget boende, se till att jag skulle klara av en situation som kräver att jag eventuellt blir ensamstående. Jag menar det är ett sjukt stort ansvar, inte bara för mig.. Utan för alla som väljer att skaffa barn. Det är ingenting man bara 'gör' och hoppas på det bästa.. Såklart att man alltid älskar sitt barn villkorslöst, men kärlek mättar inte en hungrig mage.. Självklart är inte alltid alla graviditeter planerade, men man kan ju försöka att SKYDDA SIG om man knappt hunnit gå ut gymnasiet (eller i vissa fall ens gått ut högstadiet)..
Jag säger inte att man är en sämre mamma för att man är ung, men var finns tryggheten? Inte för ens barn, men framförallt för sig själv?
Den dagen jag väljer att skaffa barn vill jag vara helt 210% säker på att jag är redo för de uppoffringar som det kräver, jag vill ha pluggat upp lite ämnen, gärna jobbat två-tre år, hunnit resa lite mer, vidgat mina vyer, ha det stabilt ekonomiskt, ha ett helt eget boende, se till att jag skulle klara av en situation som kräver att jag eventuellt blir ensamstående. Jag menar det är ett sjukt stort ansvar, inte bara för mig.. Utan för alla som väljer att skaffa barn. Det är ingenting man bara 'gör' och hoppas på det bästa.. Såklart att man alltid älskar sitt barn villkorslöst, men kärlek mättar inte en hungrig mage.. Självklart är inte alltid alla graviditeter planerade, men man kan ju försöka att SKYDDA SIG om man knappt hunnit gå ut gymnasiet (eller i vissa fall ens gått ut högstadiet)..
Jag säger inte att man är en sämre mamma för att man är ung, men var finns tryggheten? Inte för ens barn, men framförallt för sig själv?
Jag tycker de flesta säger nuförtiden att h*n var helt rätt barn, men vid fel tillfälle. Och så ska det helt enkelt inte behöva vara. jag säger inte att man måste vara perfekt och ha gett allt för sig själv och gasat på i 400 blås, men lite mer 'tänka efter före' ibland skulle faktist vara på sin plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar